Tummelisa
Blyerts, 2012
lördag, söndag, lördag.
Som mammaledig kan man ju faktiskt bestämma sig för att man behöver en till helgdag. Och så hoppar man över måndan, går omkring i udda strumpor och pussar på lillgossen hela dagen. Det är bara föräldradediga och pensionärer som kan göra så. Och faktum är att vi går och snorar bägge två, det gör att vi ännu mer behöver en helgdag till. Lillen blir så ynklig när han är förkyld, han tittar på en så där som att "men ta bort det här, jag vill ju inte ha det" och man känner att "jag hade med glädje huggit av mig armen om det hade gjort någon skillnad för dig, mitt hjärta".
Åh. i helg ska ni veta så satt min duktiga mamma och syster barnvakt till Vincent. Jag fick regelbundna uppdateringar, Nu äter han. Nu sover han. Och tur var väl det, annars hade jag inte kunnat hålla mig från att springa hem och titta till honom varje kvart. Jag tror jag har klena nerver.
foto: sofia
Det står en jättelik hund i fönstret
Snett över från vårat köksfönster finns en lägenhet som ser sådär vackert inrett ut. de har vita gardiner, en vit mysig lampa som alltid är påslagen under kvällarna och några pelargonier i en kruka. Och så sitter den där hunden där. Inte någon liten knähund, utan en stor, vit, jättelik hund sitter där i fönstret och trängs med blommorna. Jag tror att han sitter och ser efter om husse kommer hem snart.
.
Hur som helst så vart jag tvungen att måla av honom. Han är så söt och stor. Och liksom så opassande mitt i allt det där sköra och puttenuttiga. Jag och min lilla ögonsten brukar stå och kika på honom, någon dag ska vi gå och fråga om vi får klappa honom.
(Akryl, 2011/12)
Ensam kanske är stark
.
Jag tror inte på den ensamme, starkaste hjälten.
Jag tror inte på knutna nävar i jackfickorna och
inte på fyrtiotvå pokerface i bussen,
där alla tittar åt varsitt håll.
Jag tror inte på isolering, egoism
eller på sköt dig själv och skit i andra.
.
Jag tror på kämpande hjältar som har famnar
att vila ut i. På axlar att gråta mot, på gemenskap
och på det faktum att det mycket fortare blir varmt,
om vi står nära varandra.
Jag tror på smittande skratt och
på att den glass som delas med någon annan,
är många gånger godare.
.
(Blyerts & Akvarell 2012)
tack och adjö 2011!
Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
OM! Jag blev Mamma. En helt ny titel, en helt ny färg på himlen, ett helt nytt liv. Och jag är stolt. När jag står ensam i kassakön på Coop så har jag nästan lust att informera kassörskan om att jag inte bara står här. Jag är minsann mamma också!
Vilka länder besökte du?
Sverige - Jag och Joel åt glass i Hagaparken, hårdingarna (höggravida och sjuåringar) besteg Gierkav och så besökte vi Kolmården också.
Finland - Vart jag på bröllop och besök. (Och så genar vi alltid genom Finland när Sveriges vägar är värdelösa).
Portugal - Lisboa! Med sina mysiga små gator och enorma Oceanarium.
Är det något du vill år 2011 som du saknade år 2012?
Mer choklad. Mer bad. Och mer resor till vänner som man åker till allt för sällan. De som bor för långt bort för en promenad, usch, jag är verkligen dålig på att röra på fläsket.
Och så hoppas jag ä n t l i g e n få ge ut barnböcker. Minst två. Jag och Peppe jobbar för fullt!
Gjorde någonting dig riktigt glad?
När jag tog examen och äntligen blev sjuksköterska, vilken härlig känsla! Jag trodde aldrig att jag skulle bli klar. Samtidigt var det vemodigt, plötsligt är alla tentapluggtimmar på biblioteket med mörkchoklad och kaffe över. Alla labbar där man sticker, analyserar, lindar, plåstrar och matar syrgas är slut.
Gjorde någonting dig riktigt arg?
Kirunas vardagsrasism. Inget ställe jag varit på är så sjukt främlingsfientligt. Överallt. Vi satt på shopstop, när jag hörde hur en av personalen med hög röst svor över två invandrare som snott mjölk till deras kaffe från hans mjölkmaskin. De har väl inte ens vett att köpa sin egen mjölk menade han. Gäster som satt där höll med, och tyckte att dom kunde åka hem till sitt land. Fram tills en ung kassörska upplyste dem om att de två invandrarna hade köpt sitt kaffe på shopstop, och att dom hade full rätt att ta mjölk till det.
Det är så vidrigt mycket vi och dom tänk här.
Vad ser du mest fram emot med år 2012?
ÅH. Att få se lillprinsen lära sig sitta, krypa, äta, gå, prata..att se honom växa! Det är så sjukt härligt att vara med när han upptäcker världen. Han är inte bara det bästa som hänt under 2011, han är det bästa som hänt mig under hela mitt liv.
Tro.
pysselochsånt
Hihi. Jag håller på med en så kulig grej. Katten Albin som inte var som alla andra katter, är med där på ett hörn...
.
Akvarell 2011
Boost!
Det luktar blött får i våran toalett efter att en liten solstråle kissat ner hela fällen. Det doftar vitlök i köket efter att kärleken min har värmt vitlöksbröd i ugnen. Själv sitter jag ännu vaken, helgen har gett mig nyladdade batterier. Mina batteriladdare är en blandning av goda nätters sömn, lerfigurs-knådning med syskonen, tårtkalas hos en fyraåring som med sin brandbil "gådde å sedde om de brinde", bön, kladdkaka samt många diskussioner och funderingar som fått vädras vridas och vändas.
Man behöver sånt. Man behöver batteriladdare, och jag inser att mina är av grym kapacitet. Jag känner mig styrkt och glad. Jag vaknade i morse av att mina fingrar skrek åt mig att göra något, skapa något, måla eller vad som helst, och av att min lille prins med stora ögon och brett leende försökte förklara för mig att han var vrålhungrig. Kan en morgon börja bättre?
Jag vill också fungera som batteriladdare.
KRAMAR!
2012, välkommen!
Gott nytt år, gott folk!
Och God Jul också för den delen. Min blogg fick jullov för jag har helt enkelt inte haft tid att uppdatera. Vi har spenderat julen med bägge familjerna, det är lyxigt, man får vara med på två julklappsutdelningar bland annat. Jag har varit tomte vilket var det svettigaste jag gjort näst efter Kebnekaisebestigning. Och jag har haft det fint, jag mår liksom alltid bra när jag får vara bland dom människor som jag tycker bäst om. Och dessutom, vad är väl en julafton utan barn som är alldeles nippriga av förväntan? Den lille julklappsutdelaren som vi hade råkade oftast hitta sina egna klappar, och när alla dom vart öppnade fick någon annan ta över delandet.
Nyåret firade vi med Sofia, Nina, Emil och Vera. Massor med mys, massor med chips och massor med "Absolut Överens". Visste ni till exempel att en orsak till att man får köra för fort är om man är jagad av vargar?! Vincent dissade alla raketer rakt igenom, han fokuserade mest på sin tutte. 2011 var helt oslagbart, natten då jag för första gången höll min lilla guldklimp i famnen är den mest fantastiska stunden i hela mitt liv, tänk att vi kunde få en sån gåva som han!
jag önskar att tvåtusentolv har med sig
mycket snö
mycket sol
mycket glädje och värme
mycket vänner och familj
mycket Vincent och Joel
men av allting
mest välsignelse.
Två små nattugglor
Hej!
Så sitter vi här, två nattugglor. Mamma och Smulan, nybadade och nöjda knaprar vi på Lejona och mjölk. Enda skillnaden mellan oss är väl att den ena är superpigg medan den andra..inte är superpigg. (Gissa vem som är vad!?). :)
Idag i affären kom jag på att butiksbiträden måste äga enorma mängder saker. Eller är det bara jag som märkt att så fort man klämmer på ett klädesplagg så ler en personal stort och säger "Åh, den är jätteskön, jag använder den varje dag!", "DEN klänningen, å, den sitter alltid så bra!" eller som idag på Lakkapää "Jo vettu den där verktygslådan, den slår allt, det var det första jag önskade mig till jul!". !?. Japp.
"Åh, den kärlkrampsmedicinen, den är jättebra, jag använder den varendaste dag..."...funkar det?
Jag kom på en till skillnad mellan oss; den ena av oss är så söt så att mammas hjärta liksom knappt får plats innanför bröstet längre.
Ralph Peeker (1983)
Nu är det jul igen och alla ljusen tindrar.
Snögubbar överallt och lyktor i varje park.
Mot den bitande kylan får vi julklappar som lindrar.
Aldrig på året är gemenskapen så stark.
Men det är någon i Brunnsparken som gråter.
Som ser julen i annat perspektiv.
Som är ensam när skuggor kommer åter.
Och förmörkar tanke, själ och liv.
Kommercen är blomstrande, vi fyller önskebrunnar.
Och nästan överallt från största hus,
till minsta skjul står skinkan på bordet,
och det vattnas i våra munnar.
Kalle Anka och hans vänner önskar god jul.
Men det är någon i Brunnsparken som gråter.
Som ser julen i annat perspektiv.
Som är ensam när skuggor kommer åter.
Och förmörkar tanke, själ och liv.
målarstudio
Hej!
Vi har belägrat hela vardagsrummet, Vincent, Lydia och jag. Vi har gjort om det till en atelje, Ludde målar en enorm snygg tavla på henne och hennes Joel, jag målar på en enorm vardagsrumstavla med en stor björk på och några luddigga får och Vincent ligger och diskuterar högt och gurgligt om vad han tycker eller så sover han. Det här är fredagsmys!!
Ludde in action med väggfärgen.
teckningar
Här kommer lite blyertsteckningar...
såklart på guldklimpen, han är tacksam att rita av :)
du är kärlek för mig
plötsligt förstår jag varför de sitter och pratar om blöjmärken och hudutslag, om vak-nätter och om vilka matrutiner deras små har. plötsligt förstår jag varför deras vakande ögon hela tiden följer den lillas andetag och varför de klämmer och känner på bebiskläderna i affären så att de inte är för hårda för den lillas hud. jag förstår varför deras facebookstatusar uteslutande handlar om hur den lilla vänt sig från rygg till mage och lett mot dem.
de är föräldrar
när jag kommer på mig själv med att ha legat en hel förmiddag och bara beundrat de mjuka linjerna i hans ansikte, eller känt hur det liksom domnar i händerna när någon annan har hållt honom lite för länge. när jag känner den där bubblande, sjukt fantastiska känslan när han vaknar och yrvaket letar efter maten, eller när han ler stort mot mig efter att ha kissat ner dagens tredje body. Eller när han somnar sådär fridfullt som bara han kan, mot mitt bröst.
då förstår jag
hur gränslöst mycket man älskar sitt barn.
de är föräldrar
när jag kommer på mig själv med att ha legat en hel förmiddag och bara beundrat de mjuka linjerna i hans ansikte, eller känt hur det liksom domnar i händerna när någon annan har hållt honom lite för länge. när jag känner den där bubblande, sjukt fantastiska känslan när han vaknar och yrvaket letar efter maten, eller när han ler stort mot mig efter att ha kissat ner dagens tredje body. Eller när han somnar sådär fridfullt som bara han kan, mot mitt bröst.
då förstår jag
hur gränslöst mycket man älskar sitt barn.
Mina vänner
Ni vet såna här Mina Vänner böcker som alla hade förut. Jag har alltid gillat att skriva i dem och har sett till att få chansen när Joels småsystrar bett folk skriva. Dessutom är dom sjukt roliga att bläddra igenom sen, jag har suttit och skrattat åt mina gamla böcker. Det blir så tydligt vad som var coolt för oss då, vad alla skulle tycka om för böcker eller vad man ville bli när man blev stor. Jag minns precis hur jag tänkte på den tiden och vad jag drömde om.
Min redan då upptäckssökande storasyster har med vackra småbokstäver skrivit under Person jag beundrar: En del mörka barn med kort hår. Tänk så klok hon var, och hur likt det är henne fortfarande. Min kusin Markus har under Min högsta önskan skrivit Att inte jättemyrorna ska äta upp mig. Och det är ju logiskt att ha det som sin allra högsta önskan. Iallafall om man är så liten så att jättemyror fortfarande existerar. Många ville bli "Post" eller "Affär". Själv skulle jag bli arkeolog.
Men så blir man äldre, och helt plötsligt får man aldrig skriva i Mina Vänner. Tills förra julen, när systrarna mina hade köpt en alldeles egen Mina Vänner bok till mig. Och jajagärlitenochsmåfjantigfortfarande men så glad jag blev! Och nu, för alla som inte hunnit skriva i min bok, eller som vill svara igen:
Carinas Mina Vänner Blogg.
Jag heter: (det är okej att kalla sig anonym om man är rädd för att jag ska hemsöka en med basebollträ)
Fritidsintressen:
Favoritresmål:
Bästa bok jag läst:
Jag vill bli:
Person jag beundrar:
Något jag önskar:
Favoritblogg:
Motto:
Alla måste svara!
